Bordeaux Primeur 2009
Bordeaux är utan tvekan det viktigaste vindistriktet i världen. Härifrån styrs priserna på världsmarknaden och många hänger efter de främsta slotten i sin prissättning. Många tror att om det är en ”stor” årgång i Bordeaux så har samtliga distrikt och länder gjort viner av toppklass, vilket är ett totalt felaktigt påstående. Jag har nu varit på plats och testat vinerna på fat varje år sedan 1988 (med undantag för 2008orna) och har byggt på mig ett bra referensbibliotek. För mig är Bordeaux i särklass under ett riktigt bra år och jag väljer hellre något annat vin under en svag årgång.
Eftersom det rör sig om ett kommersiellt rackarspel på slotten så tog jag det med en nypa salt när jag var på plats under skörden i höstas och möttes av stora leenden. – Detta är den största årgången någonsin! Var det allmänna utlåtandet. Det var därför med stor spänning som jag med mina kollegor på WineFinder gjorde en djupdykning i Bordeaux under de tre sista dagarna i mars månad.
Den första frågan man ville ha besvarad var om året kunde jämföras med tidigare årgångar? Som vanligt var svaret att det var omöjligt att jämföra eftersom årgången har frukten av 2005 och tanninerna av 1996. Alla var eniga om att detta kommer att bli något riktigt stort och man liknar storheten med legendariska årgångar som 45, 61, 82, 00 samt 2005 även om 2009 har sin egen personlighet. Eftersom man redan har den optimala jordmånen så är det väderbetingelserna som ger vinerna dess stora variation. 2009 började med en mycket våt vinter. Våren var mycket bra med endast vissa problem med kraftiga vindar. Sommaren var helt superb med torrt och varmt väder som sträckte sig till en avslutad skörd i mitten av oktober. På de flesta slotten startade skörden under den tredje veckan av september, då merlotdruvorna mognade först.
En primeurprovning innebar att man testar det färdigblandade vinet efter fem månaders lagring på fat och då skall man veta att vinerna skall få en ytterligare lagring i drygt ett år innan buteljering. Detta innebär att man endast får en indikation över vilka slott som lyckats bäst.
Det som slog mig under dessa dagar var att den gamla klassificeringen från 1855 fortfarande höll och med mycket få överraskningar. Som vanligt fanns där bekanta, lägre klassade uppstickare som imponerade. Men över lag är detta en mycket klassisk årgång där man bara kunde konstatera de främsta slottens storhet.
I Pomerol och St.-Emilion har man producerat fruktdrivna viner med en stor portion charm. Jag kände att många av vinerna hade mycket mogna och mjuka tanniner. Detta innebär att vinerna kommer att mogna betydligt tidigare än vinerna från den vänstra stranden. Man kunde höra några kritiska röster bland provarna, med ett slott som Cheval-Blanc har gjort sitt bästa vin på många år.
Medoc hade ett helt annat spektra och jag kunde bara konstatera att ryktena stämde helt och hållet. Det vill säga att St.-Julien och Pauillac har gjort vidunderliga viner med stor klass. Här kombinerades ceder, härliga fruktaromer med en påtaglig garvsyra som ändå inte var överdriven. Mina noteringar var mycket positiva med många slott som hamnade på poäng runt 95, vilket är positivt för att komma från mig. Några viner hade mer tanniner än andra och detta kan bero på att dessa viner befinner sig i olika faser i livet. Jag är inte rädd att rekommendera något som helst slott från Medoc!
Jag har alltid gillat St.-Julien med slotten Gruaud-Larose, Talbot, St.-Pierre, Ducru-Beacaillou, Léoville-slotten, Lagrange och Langoa-Barton. Och nu inväntar man bara priset på dessa juveler som väntas släppas ut i slutet av april eller i början av maj.
Margaux vinerna var mer eleganta med finstämda mjuka tanniner. Här gillade jag att man kunde känna en markant skillnad mot slotten längre norrut i Medoc. Det feminina utspelet i kombination med en bra strävhet gör även dessa viner oerhört intressanta och jag har aldrig tidigare mött en lika positiv Paul Pontailler på Chateau Margaux. Han hade aldrig tidigare vinifierat en must med en sådan kraft och potential. Och då har han varit på plats sedan 1982. Och när denna ödmjuke vinmakare tar till sådana överord, så lyssnar man och håller med. En gammal favorit var en av favoriterna! Chateau Malescot Ste.-Exupéry. Ett makalöst vin som fick de högsta poängen av mig.
I Margaux hade man även anordnat Sauternesprovningen på Chateau Dauzac. Överlag kändes vinerna oerhört söta och de slott som hade en botrytis-karaktär fick här mycket höga poäng av mig. I norr i Barsac är vinerna alltid något mindre söta och detta var något jag verkligen uppskattade.
På det fashionabla Smith-Haut Lafitte i Martillac i Graves presenterades vinerna från Pessac-Léognan. Först ett koppel av vita torra viner där sauvignon blanc var väldigt genomträngande på många håll. Det var mycket grapefrukt i merparten av vinerna som samtliga hade en mycket förfinad ekighet. Även här var det toppslotten som var bäst. Av de röda så kände man ceder och cabernettoner på många håll och tanninerna var typiskt tuffa på klassiskt ”Graves manér”. Även här var samma slott i toppen som de vita, men med något lägre poäng än uppe i Medoc.
När jag nu sitter på planet via Strasbourg upp till Köpenhamn så sitter jag och går igenom mitt saldo på bankkontot. Om inte priserna blir helt sjuka som kommer här att inhandlas rejält. Även om det säkert är en bra investering så är detta en Bordeaux årgång som jag hoppas att jag kommer att få njuta av många gånger framöver. Men för att göra merparten av dessa viner rättvisa så behöver dem tid och jag gissar på 15-25 år. Betalar man en rejäl slant för dessa stora viner så bör de få en ärlig chans att visa upp sin storhet och då krävs lagring. Och ni som dricker era 1982or för tillfället vet vad jag talar om! Viner som har allt!
|
